Archive for dikt

Tröttheten, Galenskapen & Evigheten

Posted in I write, På Svenska with tags , , , , , , , on May 6, 2008 by Dankku

Precis som havet, och somliga liknade mig vid det, så kunde jag ena sekunden vara lugn och den nästa storma vilt.

Det var den gången jag inte fick sova. Det var den andra gången jag inte fick sova. Den tredje natten kom och återigen kom gången jag inte fick sova och då gick något inom mig sönder; tidigare hade jag inte mycket förtroende för mänskligheten och endast mycket milt avskydde jag människor men den här natten brast den sista lilla tråden till garnnystanet och hatet gentemot folk i allmänhet tog över och jag gick bärsärkagång. Jag hackade min kompis halvt ihjäl bara för jag inte orkade se på honom, jag gick ut i natten och trasade sönder det mesta som kom i min väg.

Stormen rasade vidare, jag rasade vidare, ingen hänsyn för jag är trött och galen. Lugna mig snälla du så jag kan sova en liten stund. Jag har inte sovit sen den förra evigheten och orkar inte längre. Söv mig eller döda mig bara jag får vila.

Jag hade längre inget blod, istället flöt het glöd av galenskap inom mig och jag rasade vidare utan något mål. Trafikskyltar, bilar, fula samt vackra människor fick en dänga av mina knogar. Gjorde det ont någonstans så visste jag inte om det, varken för egen del eller andras. Det var som om jag inte egentligen alls reagerade på det som hände; som vore jag övertagen av något eller någon annan men inte fan brydde jag mig om det. Det enda jag brydde mig om var att släppa lös all den aggression jag hade inom mig just då.

Jag ser ingen ände, och jag vet inget slut. Jag vet varken in eller ut. Jag vill bara det ska ta slut. Vem är du och varifrån kommer du som kommer som blixt från blå himmel? Du tog mig över, men ta mig nu härifrån till den mörka tystnadens grav.

Hela natten hade jag gått den galna vandringen, orsakat förödelse som vore det på domens dag och när jag då blickade tillbaka mot därifrån jag kommit slog det mig; det är jag som är den första och den sista, det är jag som kommer och går, det är jag som är galenskapen samt det stabila.

När jag sedan hittade det mörka lilla hörnet i det glömda, då slog jag mig ner och somnade…

Pojken som ropade varg?

Posted in I write, På Svenska with tags , , , , on October 13, 2007 by Dankku

Mörkret omluter mig,
men mörkret ute är ljusare än mitt inre

Kylan plågar mitt kött,
men kylan ute är varmare än mitt inre

Jag trivs med mörkret ute,
jag trivs med kylan ute

Jag har blivit påtvingad mörkret i mitt inre,
jag har blivit given kylan i mitt inre

Små barn,
se på mig som på ett varnande exempel

Bli aldrig som mig,
sky mig som den friske skydde pesten

Då, i den stunden,
när jag lägger mig i dödens djupa skugga vilar jag

Men du, du lider, och plågas i de levandes rike
för du, du gav mig aldrig det jag behövde mest

Var fanns leendet, var fanns värmen,
var fanns ljuset, var fanns kramen?