Idag vaknade jag rätt tidigt på morgonen. Jag steg ur sängen och kokade kaffe. När jag fixat i köket en stund satte jag mig ner på min favoritplats; den vid datorn. Det slog mig att det kändes konstigt den här morgonen, men jag kunde inte direkt sätta fingret på exakt vad det kunde vara för nåt som gnager nånstans där inne i min svarta själ.
Hade jag drömt nåt, tänkte jag och funderade vidare. Ack, jo, det hade jag visst det. Jag hade drömt något fruktansvärt. Något så fruktansvärt som tärde på kropp, psyke och själ. Om man kunde kontrollera vad man vill drömma om skulle jag minsann välja att aldrig drömma sånadär drömmar.
Söta flickor, och nu fanns där en såndär underbar varelse i min dröm jag hade på natten. Sådär hemskt mycket kom jag inte ihåg av själva drömmen, men det drömmen gjorde åt mig har stannat kvar hela långa dagen, ända fram tills nu. En stark känsla av ensamhet som jag bara inte kan släppa.
Drömmen hade varit full av vänner, den där söta flickan som i drömmen diggade mig, fester, och glädje. Här sitter man nu och försöker komma med diverse substitut för att försöka ersätta det fina drömmen hade, men den brutala och fruktansvärda sanningen är den att livet aldrig blir lika fin som fina drömmar är. Pseudoverklighet, placebosällskap via Internet, en sorts dröm i sig
Hej, jag heter Dankku, jag har ingen söt flicka och de flesta jag känner träffar jag oftast på Internet.
