Om en bok, om ett språk, mums.

Som barn och ungdom avskydde jag mitt språk. Jag hatade att vara retad av släktingar såväl som lekkamrater på gården bara för att jag talade två språk, för att mitt språk, modersmålet, är det sämre språket. Det att mitt modersmål är ett annat än majoritetens modersmål gjorde mig både dum och ful, menade de. Det tog mig många år att komma över det faktum att jag faktiskt är svenskspråkig, och hur jag än vrider och vänder på biffen kommer det aldrig att finnas ett starkare språk inom mig än svenskan trots att jag kan två andra språk flytande.

Min bror Mathias, boknörden, lånade mig några böcker. Jag har redan läst några av dem, och nu som bäst håller jag på med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Åh, du sköna bok, så jag tycker om dig!

Det att jag nu skriver ett inlägg om tankar om svenskan är på grund av denna bok. Den berättar inte bara en intressant och spännande historia, den är mycket poetisk och också skriven på ett litet äldre men ack så härligt klingande svenska. Den här boken har gett mig ny glöd, fascination, glädje och en känsla gentemot det svenska språket som mitt språk. Nu vill jag dela med mig av några meningar som jag tycker mycket om, ur boken Doktor Glas.

- “Ett nyfött barn är vedervärdigt. En dödsbädd gör sällan ett så ohyggligt intryck som en barnsbörd, denna förfärliga symfoni av skrik och smuts och blod”.

Jag läste den här meningen en tidig morgon. Det slog mig som blixt från klar himmel, och jag bara diggar det så väldans mycket! Det är rått, det är fult, det är något man inte skulle säga om bebisar, det är sant. Men det är också mer än det står; går man lite utanför boxen är det otroligt poetiskt och visar nog lite på den värld vi lever i, och dessutom på hur världen alltid har varit och alltid kommer att vara. Vår värld, “denna förfärliga symfoni av skrik och smuts och blod”.

- “Midsommarnatt, ljusa blå natt, du var ju dock förr så lätt och luftig och yr, varför ligger du nu som en ångest över mitt bröst?“

Beskrivande, poetisk verklighet, och ett djupgivande karaktärsmönster som man fastnar för. Doktor Glas, denna sorgliga figur, du är som jag.

- “Det började skymma, det föll ett rött aftonsken över den sotflammiga slottsfasaden.“

Läs dessa ord, smaka på dem, uttala dem högt, smaka lite till. Det smakar bra, eller hur? Och så sägs det att svenskan är ful!? Icke!

Jag tror inte jag skriver mer om eller ur denna bok. Har du läst Doktor Glas? Nähhe, men jag tycker du ska göra det.